Ända sen jag var liten har jag drömt om att äga en Mercedes.
Förmodligen till viss del beroende på min sköna finska släkting Antti, som dels lät mig köra moped som 10-åring och dels tog ut mig på finska raggarsvängar i diverse amerikanska slagskepp genom barndomen och de tidiga tonåren. Den bil som imponerade mest på mig var dock hans Mercedes, en ljusgrön 230 med skinnklädsel och stjärna på kylaren. Vi kallade oss för tyska raggare och jag glömmer aldrig känslan av berusning som bilturerna runt torget i byhålan Kiuruvesi framkallade.
När jag så småningom köpte min egen första bil så blev det en Saab 99, då hade jag inte ens körkort. Saaben såldes och tids nog tog jag mitt kort i en Opel Ascona, som min dåvarande svärfar lärde mig hantera med bravur. Min första "riktiga" bil blev en Opel Rekord Coupé 1900, senapsgul med svart vinyltak. Den bilen älskade jag som om den vore en Mercedes, fast det var det ju inte. Den var bara tysk. Det blev ett par tyska bilar till på 80-talet, en Audi 80 samt en Audi 100, innan jag växlade in på ett japanskt spår och köpte en Toyota Corolla. Sådär fortsatte det sedan, olika bilar av olika fabrikat - men ingen Merca.
Inte förrän nu, 23 år efter att jag klarade uppkörningen i Hallsberg så blev det till slut en Mercedes och det var egentligen inte meningen, nu heller. Hade liksom tänkt mig en ny Skoda Fabia, Ford Fiesta eller nån annan ny bil för ca 120 000 kr då jag plötsligt fick upp ögonen för A-klass. Igen. Den provkörde jag redan 1999 men tyckte den var bedrövlig, vilket den oxå var. Nya A-klass, som kom 2004, hade jag dock inte ägnat en tanke förrän jag såg att priserna på nästan nya ex. var sensationellt låga och läste recensioner som alla sade samma sak: Nu är A-klass så bra som den borde varit redan från början.
Åkte ut till Hedin Bil och provkörde - och blev oerhört imponerad. Vilken bil! Den kändes som en riktig Mercedes, till skillnad från skämtet som välte åtta år tidigare och höll på att knäcka MB. Jag fick griller i huvudet, läste allt jag fann om bilen och tog med Nongyao på ännu en provkörning. Sedan fanns ingen återvändo, bilen skulle bara bli min.
Nu har jag haft den svarta pärlan i min ägo i drygt en månad och varje gång jag sitter bakom ratten känner jag känslan, den där märkliga berusningen som Anttis 230 framkallade hos mig för ca 30 år sedan. En känsla av flärd, av kvalitet, av raffinemang, som jag aldrigt upplevt i en av mig ägd bil tidigare. Jag fattar att ingen bryr sig eller vrider på huvudet när jag kommer farandes men det skiter jag fullkomligt i, för mig är bilen en RIKTIG drömbil och dessutom en högst förnuftig sådan. En vanlig bil i Golf-klassen men med grym kvalitetskänsla, väghållning, flexibilitet och fenomenal komfort.
Känslan är att jag nu har hittat hem och det skulle förvåna mig mycket om jag någonsin köper en bil av ett annat fabrikat igen. Skulle jag i framtiden inte ha råd att köra Mercedes, så har jag förmodligen inte råd med någon annan bil heller. Då får det bli en EU-scooter istället, vilket inte alls är något dumt surrogat...
